onsdag 23 juli 2014

Glutenfritt sesamknäcke som det är svårt att få nog av!



Glutenfritt har jag ju bakat i ganska många år vid det här laget, men det är först ganska nyligen jag införskaffat sesammjöl. Nu har jag det i både det ena och det andra, den här päronkakan till exempel. Det senaste experimentet är ett knäcke, som det verkligen är svårt att få nog av. Det är helt enkelt supergott! Du bara måste prova! Sesammjölet köpte jag på LCHF-butiken. Jag har inte sett det någon annanstans.

En av mina absoluta favoritkryddor är en grön pestoblandning med ramslök från Zmaka. Den pytsar jag i det mesta, alltifrån potatisbullar, omeletter, gröna såser och soppor. Den strödde jag också över mitt knäcke. Du kan naturligtvis välja någon annan blandning eller en ren örtkrydda som oregano, timjan eller rosmarin till exempel.

1 dl pumpafrön
1 dl sesamfrön
½ dl hela chiafrön
½ dl krossade linfrön
3 dl kokande vatten

2 msk rapsolja
2 äggvitor från ekologiska ägg
2 dl sesammjöl
½ tsk salt - alternativt lite flingsalt att strö över
1 msk kryddblandning av något slag

Blanda pumpafrön, sesamfrön, chiafrön och linfrön i en bunke och slå på det kokande vattnet. Rör om ordentligt och låt stå övertäckt minst 3 timmar, gärna över natten.
Blanada i rapsolja och äggvita och rör om.
Blanda sesammjöl och salt (om du inte föredrar att strö flingsalt över) och rör ned. Blanda om väl.
Klicka ut degen på 2 ugnsplåtar med bakpapper på. Bred ut jämnt. Det var onekligen lite kletigt, men till den andra plåten ringlade jag lite rapsolja på degen, la på ett bakplåtspapper och kavlade. Då gick det galant. Strö över någon örtkrydda och eventuellt lite flingsalt. Sporra gärna ut rutor så går det lätt att bryta knäcket i jämna bitar.
Jag gräddade båda mina plåtar på en gång i varmluftsugn 125 grader, 2 x 60 minuter, och bytte plats på plåtarna i halvtid. Ha gärna ugnsluckan lite på glänt så fukten kommer ut. Har du ingen varmluftsugn gräddar du en plåt i taget i 150 grader. Stäng av ugnen efter 2 timmar och låt knäcket eftertorka medan den svalnar. Knäcket ska kännas riktigt torrt. Förvara lufttätt i burk.

Ha nu en underbar sommardag! Här skiner solen från en klarblå himmel och jag är rädd för att det inte kommer att bli så många storverk gjorda, varken i köket eller någon annanstans Det gäller att passa på och njuta medan det varar! Ta hand om dig i värmen!














måndag 21 juli 2014

Pasta med rostad tomat- och paprikaröra



Den här enkla tomat- och paprikaröran är jättegod till alldeles nykokt pasta. Passa på nu medan det finns härliga svenska tomater som smakar sommar! Du kanske rentav har egenodlade tomater i din täppa. Själv väntar jag med spänning på att mina tomater ska mogna.

Röran passar också jättebra till allt grillat. Gör gärna en stor sats och frys in när du ändå håller på.

3 - 4 portioner valfri pasta - kokt enligt anvisning

2 medelstora röda eller orange paprikor - 400 g
ett gäng mogna tomater - ca 450 - 500 g
1 medelstor gul lök
4 stora vitlöksklyftor
2 msk osötad tomatpuré
2 tsk milt paprikapulver
ganska många varv av mitt hemgjorda vitlökssalt
1 tsk kokosblomssocker
1 - 2 tsk balsamico av något slag - jag använde en favorit, en japansk plommonbalsamico

Kärna ur paprikan, klyv tomaterna, skala och klyfta löken, skala vitlöken.
Lägg alltsammans i en olivoljad form och sätt in i ugnen på 225 grader ungefär 20 - 25 minuter tills paprikan börjar bli lite brun och tomaterna "knorvar sig" i skalet.
Ta ut och låt svalna lite, och flå sedan tomater och paprika. Det går ganska lätt.
Lägg över allt i en kastrull/gryta och rör ned tomatpuré, paprikapulver och salt.
Låt koka ihop några minuter och mixa sedan. Jag mixade direkt i kastrullen med stavmixer.
Smaka av med kokossocker och balsamico, och kanske någon ytterligare krydda, och låt alltsammans få ett hastigt uppkok.
Lägg röran på nykokt pasta, toppa med en driva färskriven parmesan, och garnera gärna med någon färsk örtkrydda. Jag tog en rejäl tuss av favoritkryddan oregano.


Ha nu en mysig Köttfri måndag allihop!














lördag 19 juli 2014

Berättelsen om Hilma - och om hur det murkna och trasiga kan bli helt



Brukar ni lyssna på Sommarpratarna? Jag har bara lyssnat på några stycken i sommar, men när vi åkte på vår lilla Värmlandstripp nyligen rattade vi in P1 och fick in Sofia Helins sommarprat. Sofia är skådespelerska (känd bl a från TV-serien Bron) och hennes fina program handlade om psykisk ohälsa, mörker, familjehemligheter och den farliga tystnaden. Programmet slog verkligen an hos mig. Jag som ägnat större delen av mitt liv till att försöka hjälpa människor att prata om det som skaver, ömmar och gör ont. Jag som tror på att låta trollen spricka i dagsljuset och att sätta ord på alla återhållna och förbjudna känslor av ilska, sorg, vanmakt, förtvivlan, smärta, skuld och skam. Jag som tror på att öppna fönsterluckorna för ett rejält korsdrag, låta frisk luft blåsa ut unkenheten, och låta ljuset lysa upp alla mörka vrår. Jag som tror på att tömma ut det illaluktande varet, rengöra såren på djupet och låta nytt, friskt pulserande blod strömma till för att möjliggöra läkning. Jag som tror på att släppa fram gråten och låta tårarna skölja bort allt det som hindrar en från att se och uppleva det vackra och goda i livet.

När jag lyssnade på Sofia kom jag att tänka på Hilma. Sofias program handlade visserligen inte om övergrepp som i Hilmas fall, men det handlade om vad tystnaden kan få för konsekvenser. Berättelsen om Hilma skrev jag medan jag fortfarande arbetade, och den var införd i landstingets numera nedlagda personaltidning Upptinget. Här kommer den på nytt.

"Får jag låna Dina ögon och öron en stund? Jag skulle så gärna vilja berätta om Hilma.
Jag träffade henne för några år sedan på onkologen. Hilma hade bröstcancer med utbredda skelettmetastaser, och nu låg hon inne några dagar för att få hjälp med sina smärtor och bli inställd på rätt medicin.

Hilma var nästan 86 år, en ”rakryggad ” gammal dam trots att hon nu gick djupt krökt över rollatorn, och med en integritet som nästan gick att ta på. Mjukt, grått, lite tufsigt hår, klara, blå, genomträngande ögon, och kinder tunna och skrynkliga som kinesiskt rispapper.

Jag hade träffat henne några gånger tidigare, korta möten där jag hade hjälpt henne med en del praktiska saker. Nu hade hon bett att få träffa mig igen, och vi satte oss ned mittemot varandra. Hilma var mycket upprörd, och rösten darrade. Hon berättade att hon hade så ont av sina metastaser, men att personalen på det servicehus där hon bodde inte trodde henne och att hon därför inte fick den hjälp hon behövde. Gång på gång upprepade hon samma sak, hon hade så ont, men ingen trodde henne.

”Hilma” sa jag till slut försiktigt, ” kan det vara så att det här påminner Dig om något som Du har varit med om tidigare?” Hon ryckte till och satt tyst en lång, lång stund. Sedan började hon gråta, en tyst och stilla gråt. Tårarna droppade ned i hennes knä. Till slut började hon berätta.

Hilma växte upp i ett mycket fattigt hem, äldst av tre syskon. För att dryga ut ekonomin och få pengar till det nödvändigaste brukade hennes mamma hjälpa till på kalas i ”finare” hem. En sådan kväll när Hilma var åtta år gammal hade hennes pappa förgripit sig på henne. Det gjorde ont och var en alldeles fruktansvärd upplevelse, men till slut hade Hilma lyckats somna. Rädd, förvirrad, trasig. Morgonen därpå hade hon berättat för sin mamma vad som hänt, men i stället för stöd, tröst och förståelse hade Hilma fått både stryk och en rungande utskällning. Mamman trodde henne inte och ville aldrig mer höra talas om något sådant. Dumheter! Lögner! Övergreppen fortsatte, men Hilma stängde till om sina känslor och berättade aldrig mer för någon om det som skedde.

När Hilma var fjorton år flyttade hon hemifrån. Hon arbetade hårt, först som piga, sedan i affär, och studerade på kvällarna. Till slut lyckades hon förverkliga sin stora dröm och bli lärarinna. Först när hon var i femtioårsåldern vågade hon gifta sig, med ”en man som var snäll med henne”. De hade haft det bra tillsammans, men nu var Hilma änka sedan tio år, och levde mest för sina böcker och sin musik.
”Hilma” sa jag sakta och tog hennes hand, ”vad kan jag göra för dig?” Hon torkade tårarna och tittade upp. ”Du behöver inte göra någonting alls” sa hon, ”men tack för att du lyssnade på mig, och tack för att du trodde på mig.”

Åren ristar ringar i våra kroppar, och händelser och upplevelser ristar märken i våra själar. De kan ligga gömda under många år, men när vi minst anar det kan minnena vakna till liv och ärren rivas upp och  börja blöda.  Som de gjorde för Hilma. ”Människor vill berätta och letar hela tiden efter lämpliga öron” läste jag någonstans. Vid det här tillfället råkade mina öron vara de lämpliga, nästa gång kan det var Dina.

Hilma är död nu. Jag vet inte hur hennes sista tid blev, men jag hoppas så innerligt att händerna som skötte henne var mjuka och varsamma, att rösterna som talade till henne var lugna och  vänliga, och att ögonen som mötte hennes var varma och kärleksfulla. Och jag  vill så gärna tro att Hilma när hon summerade sitt liv och lade alla sina upplevelser och känslor i ”livskorgen”, kunde känna att livet ändå hade varit gott att leva."

torsdag 17 juli 2014

Hej, hej igen Värmland och Länsmansgården!



Vi har upprätthållit vår sommartradition även i år och besökt Värmland. Det som började av en slump för fjorton år sedan när vi semestrade i trakten och råkade "ramla in" på Västanå teaters föreställning av "Gösta Berlings saga" har nu blivit en kär tradition, och vi har sedan dess sett alla Västanå Teaters uppsättningar. Helt fantastiska allihop! Eftersom förra årets bejublade föreställning av "Nils Holgersson" repriserades i år blev det i stället "Wärmlänningarna" den här gången, och det blev också en härlig upplevelse i stekande sol i "Gropa" på Ransäters hembygdsgård.

Liksom flera år tidigare levde vi herrgårdsliv på fantastiska Länsmansgården, som enligt uppgift har ett av Värmlands två bästa kök. Det tror jag gärna! Jag mailade i förväg (som jag alltid brukar göra om jag ska bo på hotell eller boka på resturang) och påminde om glutenfritt, och jag fick fullgoda alternativ till det jag inte kunde äta på Herrgårdsmenyerna. Efter att ha njutit av maten dröjer man sig gärna länge med kaffekoppen i de vackra salongerna eller ute på verandan.

Förutom teater hann vi med besök, strövtåg och fika i den vackra trädgården på Mårbacka, kyrkbesök, loppisfyndande, trädgårdsmässa i Rottnerosparken och som avslutning god och trevlig middag hos kära vänner. Jag tror de bor på en av jordens vackraste platser med utsikt mot en sluttande äng ned mot Fryken! Bered er nu på ett lååååångt inlägg, för här kommer lite spridda glimtar från vår långweekend i det fagra Värmland. Hej, hej Värmland för den här gången, men vi ses säkert nästa år igen!