söndag 14 oktober 2012

Duktiga flickor kommer till himlen - andra kommer hur långt som helst!





Har du hört det talesättet? Duktiga flickor kommer till himlen - andra kommer hur långt som helst! Ja, så är det nog. Duktiga flickor riskerar dessutom att komma till himlen alldeles, alldeles för tidigt, det finns risk för att de går sönder!

Jag har nog varit en duktig flicka så länge jag kan minnas. Och jag har många, många medsystrar! Ni vet, en sån där som alltid ställer upp, som anpassar sig och tar på sig och tänjer sig och sträcker sig, och försöker räcka till för allt och alla. Som tar på sig ansvaret för att alla ska trivas, må bra och vara sams. Som ibland ställer upp på orimliga krav, både på jobbet och privat. Som fyller livet med "måsten" och "borden" och aldrig vågar säga nej utan att få dåligt samvete.

Jag tror det började redan när jag som 8-åring skickades iväg till en internatskola flera hundra mil bort, och bara fick komma hem till mina föräldrar och kompisarna på missionsstationen några veckor om året, på jul och sommarlov. Jag vågade inte visa hur rädd och ledsen jag var, för då skulle ju mina föräldrar bli ledsna och oroliga. Så jag svalde gråten och visade mig "duktig".

För ungefär åtta år sedan gick jag in i den s k väggen. Utbränd som det också kallas ibland. Fast jag brukar tänka på den perioden som Berlinermuren, så kompakt och ogenomtränglig kändes den där väggen! Jag jobbade heltid, pluggade halvtid, var engagerad i olika föreningar, miste flera nära och kära anförvanter på kort tid, och hade dessutom halvskruttiga svärföräldrar och en helskruttig moster att ha omsorg om. Jag trodde jag var superwoman, och skuttade från gren till gren som en liten uppskruvad ekorre! Klart att det kraschade! När utbildningen var avklarad efter tre terminer, alla examensuppgifter inlämnade, lilla moster död och begraven, och hennes lägenhet tömd, satte jag mig ned och bara grät. Och det fortsatte jag med! Dag och natt! Men sjukskriven ville jag absolut inte vara. Hur skulle alla då klara sig? Utan mig? Patienterna? Familjen? Alla andra? Världen skulle ju gå under! Som tur var träffade jag en klok doktor, som spände ögonen i mig och strängt sa åt mig att här var det inte tal om att jobba. På länge! Till min oförställda häpnad fortsatte världen att snurra mig förutan, och det gjorde den i  nästan 10 månader medan jag var sjukskriven och sakteliga hittade tillbaka till livet.

Tror ni jag är botad? Kanske inte helt, men jag har blivit mycket, mycket bättre på att säga nej och ta hand om mig själv. Jag vet idag vad jag behöver för att må bra, och slarvar inte med mig själv och mina behov som tidigare. Men jag skulle ju kunna önska att det inte tagit mig över 50 år att nå dit!

För två år sedan bestämde jag mig för att kliva av jobbet lite tidigare än beräknat. När arbetsgivaren (läs Primärvården) tyckte att det var viktigare att pressa in så många patienter som möjligt på en dag, och jobba så "effektivt" som möjligt för att få intäkter - i stället för att bry sig om kvaliteten på vården och vad jag faktiskt uppnådde med mina patienter - då kände jag att det var nog! Det var det bästa jag gjort! Jag visste att den där väggen annars snart skulle komma rusande mot mig igen. Nu fick jag möjlighet att sluta mitt arbetsliv med flaggan i topp, inte på halv stång!

Jag tror det är viktigt att fundera kring varför man blivit den där duktiga flickan. Då är det också lättare att ifrågasätta sina livsval och ändra sitt beteende. Vill jag verkligen det här? För vems skull? Vems förväntningar försöker jag leva upp till? Mina föräldrars? Mina barns? Någon annans? Vad måste jag då ge avkall på? Är jag i så fall beredd att betala det priset? Måste jag verkligen vara omtyckt av alla? Ligger mitt värde som människa i vad jag gör och presterar? Vad händer om jag vågar säga nej? Är det verkligen så farligt? Vad är det absolut värsta som kan hända? Framförallt tror jag vi alla måste inse att det inte går att trycka in och hinna med ALLT här i livet. Vi är inte skapta för det. Vi måste hela tiden välja, sortera och prioritera.

Jag tänker inte gräma mig och ångra någonting - det är bara destruktivt - men jag tänker fortsätta träna på att leva det liv som jag behöver leva för att må bra. Så länge som möjligt.

Jag vet att livet ibland försätter en i situationer och sammanhang där man inte har så stora valmöjligheter - sjukdomar, familjetragedier, svåra händelser av olika slag. Självklart menar jag inte att du ska bli en kallhamrad egotrippare, som är okänslig för andras behov av omsorg och hjälp! Vi behöver alla varandra! Ibland finns det saker man måste eller behöver göra,  men i såna lägen är det ÄNNU viktigare att balansera och fylla på med positiv energi och aktiviteter för att orka med det man måste.  Även i de situationerna kan man ibland behöva stanna upp, fundera kring alternativ, och kanske t o m sätta ned foten och säga ifrån. Om du någon gång har flugit har du säkert hört orden: "Sätt på din egen syrgasmask innan du hjälper andra". Det gäller i allra högsta grad även i övriga livet. Har man inte tillräckligt med eget syre är det svårt att orka med att finnas till för andra.

Gör det du också! Fundera! Nästa gång du oreflekterat är på väg att "ställa upp" fast du egentligen inte orkar eller vill, stanna upp! Be om betänketid! Titta på den där duktiga lilla tjejen som är du med lite nya ögon! Ge henne en kram och fråga henne vad hon egentligen känner och vill! Ta dig ett funderingsvarv till! Välj det som känns rätt för dig! Annars är risken stor att du kommer till himlen. På tok för tidigt!

9 kommentarer:

  1. Kloka ord som alla prestations-prinsessor borde läsa!
    Viktigt att lyssna på sin kropp och tyda signaler! Jag kan känna igen mig i det du skriver, men jag har lärt mig nu vara mer egoistisk, älska mig själv mer och säga oftare nej! :)
    Men ibland är jag nästan på väg att trilla dit... jag är tacksam att jag har en sån fin familj, framförallt min älskade make, som alltid ställer upp för mig och ser till att jag inte "faller ner"! :)
    Tack för din kloka ord och tankar!
    Ha en fin söndag!
    Många kramar!
    //Lana

    SvaraRadera
  2. Du har inte bara underbara recept utan även så kloka ord! Så sant det du skriver,och nog många som känner igen sig! Jag gör det definitivt! Det jobbigaste är kanske att inse att man måste hushålla även med det som är roligt... Jag tror att man får se upp med det här att hela tiden vara nåbar och uppkopplad, ser det på mina barn som vuxit upp med det. Dom är 22 och 24 och det känns som dom alltid gör flera saker samtidigt. Tittar på tv, sms:ar och uppdaterar FB. Kanske kan dom hantera det lättare men jag tror inte att det är bra i längden. Jag tror att det är nyttigt att ägna sig åt en sak i taget. Och effektiviteten i vården har ju helt gått överstyr! Förstår att du hoppade av!! Fast tråkigt att det ska bli så, för det behövs fler människor med hjärta i vården!
    Fina tankar!

    SvaraRadera
  3. Så kloka ord! Bra inlägg som fler borde ta till sig :)

    SvaraRadera
  4. Många berikande, tankvärda och kloka ord. Fler borde verkligen tagga ner, ta sig en funderare eller två på om de verkligen lever det liv de själva vill, eller om de lever som andra förväntar sig att de ska leva...

    Och bilden, den passar så otroligt bra till texten, så vacker!

    Ha en finfin vecka,
    kramar

    SvaraRadera
  5. Tack allihop för era fina kommentarer! Vi får hjälpas åt allihop att uppmärksamma signalerna, och hjälpa varandra att stanna upp och ta det lite lugnt ibland. Det är så lätt att dras med i hetsen och stressen. Ha en riktigt skön höstvecka allihop, ta det lugnt och var rädda om er själva och varandra!

    SvaraRadera
  6. Ett fantastiskt inlägg, vill läsa det om igen och sprida det till alla! Tack för att du är så klok och bra på att förmedla sådana ord och tankar till oss! PUSS

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var väldigt gulligt sagt! Tack!

      Radera
  7. Svar
    1. Tack, Annika! Det tog ju sin modiga tid, men det är väl tur att man kan bli lite förståndigare med åren! Var rädd om dig du med!

      Radera